Ah, livskris.

Så de är som vanligt med andra ord. Varför kan man inte få sälja sig själv för en liten slant till någon klok människa med lite livserfarenhet och ha den till att bestämma åt en ett par månader eller så? Reder ut saker och ting och sköter ens papper och ansökningar, medans en annan bara går runt som ett dräglande dagisbarn och utför enklare sysslor som tack. Behändigt.

Alla andra skaffar barn och köper lägenheter helt apropå medans jag bara längtar efter äventyr. Jag vill ju inte ens ta ett absolut beslut om vad jag ska äta till lunch i morgon.

Tvär och sur som den 4-åriga versionen av mig själv. Rör bara på påkarna om någon ropar "-heja gunde!"

Och apropå heja gunde.. Spenderade julhelgen med att kolla på massvis med filmer från när vi var småbarn. Tydligen var jag en skid-talang som 3 åring (?). Ropade morsan eller farsan "heja gunde" så satte små benen igång. Hysteriskt kul.

Och det får mig återigen att tycka att det vore rätt skönt om någon kunde styra över mig, eller åtminstone stå bredvid och skrika "HEJA GUNDE!" .
Hjälp.

Tack hej.

whäääh.

 

Trodde att jag hade lurat bort den värsta post-srf förkylningen, men icke. Hemma från jobbet idag med feber.. Kul.

Speciellt när man är på en ny arbetsplats där man trivs så sinnessjukt bra och har så himla kul.

 

Men ja, Sweden rock alltså. Vad fan säger man? 

Roligaste året hitills. Jag tycker så jävla bra om alla i vårt dubbel-camp. Jag älskar att det är ett jävla gnäll, pustande och stönande över att de gör ont precis överallt. Att först skratta, för att sedan ta hand om den som däckade som en sjöstjärna över gräset. Ha ångest över att stå i kö för att kissa. Snubbla ut från toaletten och göra allt för att undvika ögonkontakt med den som är näst på tur.

 

Sminka sig i orkanvindar, ha shitlocks i håret 3 timmar efter att man kommit fram. Inse att man lämnade borsten hemma och bara köra vidare på trasslet. Hata öl för att i nästa sekund svepa två stycken på rekordfart.

Och appropå öl, bli bländad av sig egen brillians när man lyckas stoppa ner 6 stycken i fickan på sin väst när man ska hälsa på grannarna. Lyckan över den afasi en riktigt full snubbe kan uppnå på ett par timmar, när det enda karln får ur sig är "drick" undertiden han skickar fram sin busgrogg han gjort på slushies och giftig sprit.

 

Få se black sabbath och bli spyfärdig för att det är så jävla bra. Men framförallt skratta och ha så sjukt kul. 

 

Ses nästa år igen. Tack och sånt.

 

 

 

I min packnings-ångest har även min käre far fyllt hela 54 år.

De är mannen som går runt och säger "maddafakka" för sig själv medans har skivar ost för glatta livet. 

Då är det svårt att hålla i irritationen som man känner direkt när någon ens tittar på en innan kl 10 på morgonen.

 

En brokig skara av härliga släktingar var förbi på fika, mys! 

En annan satt och hade lite ont i magen över den sedvanliga framförhållningen jag besitter.

 

Passade på att tvätta kläder, få ännu mer ont i magen och klura och lösa eventuella problem med packning av bilen, nedresan och övrig logistik. Fröken resfeber.

 

Men nu jävlar börjar jag känna mig förberedd. Även hemkomsten är planerad med lite nytillskott på netflix-listan.

Så svårt är det att vara mig.

 

Men snart, så sitter jag i en tältstol, utan ett problem i världen, med rimlig promillehalt och en annalkande solbränna tillsammans med några av mina favoritmänniskor på hela jorden. Synd att klaga.

 

Det mesta blir väl inte som man tänkt sig
och ingen annan kan man skylla på
och baken har man bakåt fast man vänt sig.
Och knappast blir det nå bättre.

Och läser man om sådant som står skrivet
om människor som handlat fint och stort
då verkar livet ens tillspillogivet
och knappast blir det nå bättre.

Nä, inte mycket blir väl som man hoppas
och ungarna är bäst när de är små.
Och kärleken är ljuvlig mens den knoppas.
Sen blir den knappast nå bättre.

Ett löfte är väl bäst mens det är löfte
och annat blir det när det frias in
då har man glömt det mesta som man löfte.
Och knappast blir det nå bättre.

Men när jag lämnar in en vacker dag
då ska jag leva på tvären
ajöss till kortspel och systembolag
som bryter ner karaktären.

Förkyld så in i helvete, tack och lov även feber så att äckelviruset dör någon jävla gång, gött.

Synd bara att jag blir så ytterst känslig och skör, så jag blir tårögd för minsta lilla, nu senast för att Lisa är så söt och ger mig massa kärlek, gullsnus ❤️

Nu för att jag gå och lägger mig, Lisa vill inte sova hos mig, för att jag är en äcklig förkyld snorunge. Blä.

Få skäll för att man va betrodd med nycklarna, villet både var välförtjänt och förståeligt. Snarka ikapp med en påse chilicheese i näven.

Upp i ottan och koncentrera sig på att få benen att marschera i vettig takt genom stan och kämpa med vinet i en fin park med ett glatt gäng.

Hem på en räv och en dusch, och på't igen.

Dra i väg och försöka räkna till 21, hämta finkillen och skratta ihjäl sig åt andras oflyt och en kaskad-nys som kommer att skrattas åt i evighet.

Tidig kväll och mysig morgon, promenad genom stan i väntan på tåg och oron.

Stå och kramas med en liten klump i halsen, kasta sig på tåget och fundera på världsliga problem och försöka att inte skratta så himla högt så man skaffar sig ovänner.

Och nu är man hemma igen och vill åka bort genast, men helst nyss. Så är det med det. 

Men ändå så är man nöjd, konstig nog. Om detta hade skett för 1-2 år sedan hade jag slutat svara i telefonen, hållet mig undan och isolerat mig ännu mer, men nu vill jag bara att det ska hända någonting, så då klurar jag och blir antagligen knäpp.

Utmanar mig själv genom att lära mig allt om allt, prov-slutar snusa och tappar tålamodet vid matbordet, inreder lägenhet och sneglar på körkortsböckerna. Men slutför ingenting, synnerligen bra jobbat!

Men nu, eller åtminstone snart, befinner sig min fina C sig i republiken med nytillskottet som jag har längtat ihjäl mig efter. Tack gode!

Fröken frustrerad, hejpa!

 

Som vanligt går det lite ont när jag ska fixa och ordna, inte så lätt när man ligger strax under normalbegåvning stundvis.

 

Så istället för att sura bort hela dagen tänke jag fokusera på roligare saker man har att se fram emot!

 

Så som att valborg kommer antagligen att bli episkt. En tur till uppsala med finfölk gör inte så ont.

 

Eller att det snart är SRF igen, de är väl bara dom inre organen som inte är så nöjd över det, men de får dom leva med.

 

Eller att det snart är sommar, punkt.

 

Men absolut närmast är att fröken Silverplats med familj snart kommer, och då ska det fan fikas och mysas så det ska tamefan göra ont i hårbotten. Kärlek förfan. 

 

 

 

 

 

Har legat i sängen hela dagen och grubblat på tamefan allt, driver mig själv till vansinne och vet inte någonting längre. 

De är en skam att man är så feg. 

Hursom, Har haft en satans fin helg med väldigt fint sällskap och bra häng, precis som de borde vara varje helg!

Tog en långpromenad med odjuret och belöningen va en sprackans ny fiende i form av en spänstig äldre herre med sunkig pudel. Sluta hata på folk som har gulligare hund som råkade ha kass mage och inte ville vara kompis med din krake.

Hundmänniskor alltså, vilka as.

Happ. 

Självbevarelsedrift? Nähä, nänä.

 

Kliar i hela kroppen efter lite äventyr, precis vad som helst, nu på en gång.

Därför vet jag att det bara är en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte gentemot mig själv, igen. 

Jag hade en helvetesfylla som resulterade i en ångest sällan skådad, som i sin tur ställde till med ännu mer.

 

Hatar att jag inte kan släppa saker och gå vidare, bara bli glad över att det blivit sagt utan måste alltid fundera och klura in i evighet tills varenda andetag är tvärslut och dom gråahåren rinner ur skallen. Förbannat.

 

Nu har det gått för lång tid för att fråga, om det var sant. Nu är det bara att släppa och gå vidare.

 

8 dagar av tystnad. Ja, så får det fan bli. Den här gången är det inte min tur att vika mig.

 

Eftersom att det är väldigt mycket ensamtid för fröken just nu är det ett ypperligt tillfälle för tankarna att antingen snurra runt i skallen, bli nerskrivna på papper eller här. Jag skriver inte det här för att fiska komplimanger eller något, utan jag kan tänka mig att de är fler än jag som tycker lite halvont om sig själv.

 

Enda sedan jag var gammal nog för att bli medveten om hur viktigt det är hur man ser ut så har jag hatat i princip allt med mig själv, ibland precis allt, och i bland en specifik del av mig. Man har spenderat kompiösa mängder med

timmar med att omsorgsfullt välja kläder, sminka, fixa, trixa och trolla bort så mycket som möjligt. Det har absolut inte hjälp att släktingar har påpekat hur min kropp ser ut, min hårfärg, vad jag har på mig eller hur jag har sminkat mig. 

 

Jag kan inte titta på mig själv i ögonen i spegeln, däremot kan jag inspektera varenda liten millimeter av hela kroppen, men stor nogrannhet. Nypa i fläsk, dra in magen, ta bort oönskad hårväxt, fundera på hur jag skulle se ut om jag tog bort här, och fyllde ut där. 

 

Men jag valde att jobba på det där, försöka så gott jag kunde att åtminstonde någon gång i veckan tycka att man va en böna. Istället för att dölja det jag ogillar så framhäver jag det jag tycker om istället.

 

Och det har funkat förjävla bra, efter ett tag blev dom flesta dagar till bra dagar. Tills nu.

 

Nu är man tillbaka på ruta ett. De är ett jävla springande in på toaletten och kolla spegeln. Fundera på vad man kan ändra på snabbt som fan, och vad som måste få ta lite tid. Tro att så fort någon tittar på en en smula för lång tid så är det för att dom tycker att man ser förjävlig ut.

 

Jag vet ju ändå någonstans att jag inte ser helt jävla förjävlig ut, jag vet att jag ser helt ok ut.

Men tanken på att man är lite småäcklig är jävligt högljud och dränker ljudet från alla andra tankar. 

 

Då blir man less, speciellt när man är så fåfäng som jag är. Jävligt trött blir man, och kanske framförallt lite ledsen.

 

 

Jag vet att jag har sagt tusen gånger att jag inte ska töja öronen mer, men jävel vad sugen jag blev.

 

Men! Det slår verkligen aldrig fel. Under min dusch-dans lyckades jag på något vänster spräcka ena örat, vilket resulterar i minst 3 månaders vila så det får läka ordentligt. Igen.

 

Varför håller dom på sådär? Jag har varit så snäll och tagit hand om dom sedan jag töjde senast, dom har varit så fina mina snibbar, så gör dom så här likförbannat. Men är det inte det ena så är det de andra.

 

Tok-ramlade förövrigt inne på kärnan idag, INOMHUS. Mitt framför rulltrappan. Det spelar tydligen ingen roll att man är åt det mer korpulenta hållet, de gör fan ont ändå. Inte nog med att man kravlade på golvet med sårad stolthelt och plaskat fläsk, en fittig karl i 55års åldern KLEV över mig, utan att ens så mycket som att titta åt mitt håll. Hade god lust att ta ett skammgrepp på karln och släpa ut honom i första bästa snöhög och gräva ner den jäveln. 

 

Så, sammanfattning av dagen. Ett köttat öra och en mörkblå röv.

 

Tackarr.