brid of prey
ge mig lön, nu!
forgive, but never forget.
Låg hemma hela dagen i går, körde "endags-feber".
På både gott och ont hade jag tid för mig själv, och i och med det väldigt mkt tid på mig att tänka.
Insåg att ett år kan vara väääldigt lång tid.
I början av 2010 trodde jag verkligen att det här skulle bli ett bra år.
Jag hann inte längre än halva januari innan jag insåg att jag var fruktansvärt olycklig, sen gick det bara utför.
I mars förlorade vi fina Kia, och jag och många andra lever fortfarande i någon sorts sorg..
Var ständigt på flykt i från mig själv efter det, klarade knapp av att duscha själv utan att gråta.
Sen kommer studenten och jag var relativt nöjd ändå, flyttar ner till småland och i och med det begår mitt än så länge livs största misstag.
Panikflyttar hem, fortsätter ändå att fly men lyckas landa till slut.
Styr upp livet och har nästan hittat tillbaka.
hade mys-lördag med fröken Wallin förra veckan, satt och pratade om en massa roliga och mindre roliga saker, och efter det kan jag inte sluta att vara så fruktansvärt nöjd, att jag befinner mig i ett relativt närvarande tillstånd, att jag inte stängt ner totalt.
Nu är det bara framåt som gäller, jag tänker aldrig stå på kanten till mig egna grav igen!
your love keeps lifting me higher & higher
Jag ger fan upp nu, orkar inte en sekund till.. Jag förstår verkligen inte varför jag ger mig in skiten ens, det går ALLTID åt helvete.
Det är jävligt lätt och sitta som en erfaren, klok och stark extra mamma när det gäller andra, men när det gäller en själv är man lika jävla smart som en naiv, 14-årig oskuld. Det absolut värsta av allt är att jag visste hur det skulle precis hur det skulle gå, men blundade för det. Har ingen annan att skylla på än mig själv, och jag hatar det så sjukt mkt.
Men, nu har jag fått nog. Lever från och med nu i strikt celibat.
