Frustration.
Happ.
Självbevarelsedrift? Nähä, nänä.
Kliar i hela kroppen efter lite äventyr, precis vad som helst, nu på en gång.
Därför vet jag att det bara är en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte gentemot mig själv, igen.
Jag hade en helvetesfylla som resulterade i en ångest sällan skådad, som i sin tur ställde till med ännu mer.
Hatar att jag inte kan släppa saker och gå vidare, bara bli glad över att det blivit sagt utan måste alltid fundera och klura in i evighet tills varenda andetag är tvärslut och dom gråahåren rinner ur skallen. Förbannat.
Nu har det gått för lång tid för att fråga, om det var sant. Nu är det bara att släppa och gå vidare.
8 dagar av tystnad. Ja, så får det fan bli. Den här gången är det inte min tur att vika mig.
Håkan.
Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat
Du är värd mer än allt fåglarna samlat
Inga tårar har du fällt, inga sorger har du mött
Sov lilla klumpeduns sov nu sött
Jag säger till alla jag känner om dig
Den här klumpedunsen vet mer än mig
Dom slänger silverpärlor till svin
Må dina dagar bli guld i ditt liv
Dagen vet vad som väntar dig
Att natten kommer och hämtar dig
Vägarna som du strövar på nu
Hmm, där stoppar ingen mur
Somna nu och spring till världens ände sov nu
Och må du springa länge
Somna nu och spring till världens ände, sov nu
Jag hoppas du springer länge
Du är värd mer än allt fåglarna samlat
Inga tårar har du fällt, inga sorger har du mött
Sov lilla klumpeduns sov nu sött
Jag säger till alla jag känner om dig
Den här klumpedunsen vet mer än mig
Dom slänger silverpärlor till svin
Må dina dagar bli guld i ditt liv
Dagen vet vad som väntar dig
Att natten kommer och hämtar dig
Vägarna som du strövar på nu
Hmm, där stoppar ingen mur
Somna nu och spring till världens ände sov nu
Och må du springa länge
Somna nu och spring till världens ände, sov nu
Jag hoppas du springer länge
komplex.
Eftersom att det är väldigt mycket ensamtid för fröken just nu är det ett ypperligt tillfälle för tankarna att antingen snurra runt i skallen, bli nerskrivna på papper eller här. Jag skriver inte det här för att fiska komplimanger eller något, utan jag kan tänka mig att de är fler än jag som tycker lite halvont om sig själv.
Enda sedan jag var gammal nog för att bli medveten om hur viktigt det är hur man ser ut så har jag hatat i princip allt med mig själv, ibland precis allt, och i bland en specifik del av mig. Man har spenderat kompiösa mängder med
timmar med att omsorgsfullt välja kläder, sminka, fixa, trixa och trolla bort så mycket som möjligt. Det har absolut inte hjälp att släktingar har påpekat hur min kropp ser ut, min hårfärg, vad jag har på mig eller hur jag har sminkat mig.
Jag kan inte titta på mig själv i ögonen i spegeln, däremot kan jag inspektera varenda liten millimeter av hela kroppen, men stor nogrannhet. Nypa i fläsk, dra in magen, ta bort oönskad hårväxt, fundera på hur jag skulle se ut om jag tog bort här, och fyllde ut där.
Men jag valde att jobba på det där, försöka så gott jag kunde att åtminstonde någon gång i veckan tycka att man va en böna. Istället för att dölja det jag ogillar så framhäver jag det jag tycker om istället.
Och det har funkat förjävla bra, efter ett tag blev dom flesta dagar till bra dagar. Tills nu.
Nu är man tillbaka på ruta ett. De är ett jävla springande in på toaletten och kolla spegeln. Fundera på vad man kan ändra på snabbt som fan, och vad som måste få ta lite tid. Tro att så fort någon tittar på en en smula för lång tid så är det för att dom tycker att man ser förjävlig ut.
Jag vet ju ändå någonstans att jag inte ser helt jävla förjävlig ut, jag vet att jag ser helt ok ut.
Men tanken på att man är lite småäcklig är jävligt högljud och dränker ljudet från alla andra tankar.
Då blir man less, speciellt när man är så fåfäng som jag är. Jävligt trött blir man, och kanske framförallt lite ledsen.
öra.
Jag vet att jag har sagt tusen gånger att jag inte ska töja öronen mer, men jävel vad sugen jag blev.
Men! Det slår verkligen aldrig fel. Under min dusch-dans lyckades jag på något vänster spräcka ena örat, vilket resulterar i minst 3 månaders vila så det får läka ordentligt. Igen.
Varför håller dom på sådär? Jag har varit så snäll och tagit hand om dom sedan jag töjde senast, dom har varit så fina mina snibbar, så gör dom så här likförbannat. Men är det inte det ena så är det de andra.
Tok-ramlade förövrigt inne på kärnan idag, INOMHUS. Mitt framför rulltrappan. Det spelar tydligen ingen roll att man är åt det mer korpulenta hållet, de gör fan ont ändå. Inte nog med att man kravlade på golvet med sårad stolthelt och plaskat fläsk, en fittig karl i 55års åldern KLEV över mig, utan att ens så mycket som att titta åt mitt håll. Hade god lust att ta ett skammgrepp på karln och släpa ut honom i första bästa snöhög och gräva ner den jäveln.
Så, sammanfattning av dagen. Ett köttat öra och en mörkblå röv.
Tackarr.
Rastlöst.
Jahapp, tråkigaste perioden på hela året. Alla storhelger är över och ingenting händer.
Då skapar man sitt eget kaos. En snabbvisit till stockholm utan att egentligen uträtta ett förbannade skit.
Jahapp, hemma igen.
Ingenting har gått som jag tänkt mig senaste 3 månaderna typ. Därför får det bli som det blir nu.
De är ofta det händer dumma saker när jag känner mig rastlös. Ofta så är det mitt barr som får lida. Tidigare resultat:
Så nu, efter att ha kämpat satan med håret för att de ska bli ljust, suttit timmar hos fina, tålmodiga Sandra och gjort mina föräldrar nöjda eftersom att dom hatade mitt svarta hår (som förövrigt ändå har annat att klaga på ang hur jag ser ut) så är jag svinsugen på att bli mörk igen.
Långt, lockigt, tjock, mörk hår. Fan så¨smutt.
Svart/mörkbrunt eller blond?
Dagens ytterst ointressanta fråga.
sömnlös.
Jo, men självfallet ska man ta tag i det som grämer en mitt i natten.
De märks att det saknas ett par kugghjul i maskineriet efter som att inte en tanke hinner bli färdig innan nästa börjar på att mala. Fy.
Så istället för att anstränga sig lite och försöka sova igen så skriver man tydligen. Bra där.
Källar-karl
Drar ut på krigsstigen med min trogne vapendragare fröken fox.
HÖRS HEJ!
Herr Gidlund.
Jorusåatthe. De känns som att jag hade ett riktigt bra nyår med tanke på hur illa sargad kroppen min är. Man får tacka alla inblandade ödmjukast!
Efter att ha mått som en sill hela dagen igår och ätit en bit mat med bland annat fina lellan som fyller år så kände jag att jag behövde något fint och vemodigt.
Så det fick bli fina Kristian Gidlunds sommarprat.
De gör precis lika ont varje gång han berättar om hur han märkte upp nycklar, betalade räkningar och städade inför hans egna död. När han berättar om hur han skrev ett brev, utan adress eller frimärke till hans barn som han aldrig fick.
Det är, utan tvekan, det absolut det finaste jag har hört i hela mitt liv. Det gör ont i sparvhjärtat varenda gång, men det är så vackert att jag kan inte låta bli.
Att det kan snurra så fina tankar och formuleringar i huvudet på en människa är vackert och sorgligt.
Så har ni inte lyssnat på det är det fan på tiden. Sitt ner och chilla en stund i lugn och ro och hör vad denna fantastiska människa hade att säga innan det var försent.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071
Fridens!
