nittonhundrasextio
I min packnings-ångest har även min käre far fyllt hela 54 år.
De är mannen som går runt och säger "maddafakka" för sig själv medans har skivar ost för glatta livet.
Då är det svårt att hålla i irritationen som man känner direkt när någon ens tittar på en innan kl 10 på morgonen.
En brokig skara av härliga släktingar var förbi på fika, mys!
En annan satt och hade lite ont i magen över den sedvanliga framförhållningen jag besitter.
Passade på att tvätta kläder, få ännu mer ont i magen och klura och lösa eventuella problem med packning av bilen, nedresan och övrig logistik. Fröken resfeber.
Men nu jävlar börjar jag känna mig förberedd. Även hemkomsten är planerad med lite nytillskott på netflix-listan.
Så svårt är det att vara mig.
Men snart, så sitter jag i en tältstol, utan ett problem i världen, med rimlig promillehalt och en annalkande solbränna tillsammans med några av mina favoritmänniskor på hela jorden. Synd att klaga.
Som ensam själ vill jag vandra.
Det mesta blir väl inte som man tänkt sig
och ingen annan kan man skylla på
och baken har man bakåt fast man vänt sig.
Och knappast blir det nå bättre.
Och läser man om sådant som står skrivet
om människor som handlat fint och stort
då verkar livet ens tillspillogivet
och knappast blir det nå bättre.
Nä, inte mycket blir väl som man hoppas
och ungarna är bäst när de är små.
Och kärleken är ljuvlig mens den knoppas.
Sen blir den knappast nå bättre.
Ett löfte är väl bäst mens det är löfte
och annat blir det när det frias in
då har man glömt det mesta som man löfte.
Och knappast blir det nå bättre.
Men när jag lämnar in en vacker dag
då ska jag leva på tvären
ajöss till kortspel och systembolag
som bryter ner karaktären.
och ingen annan kan man skylla på
och baken har man bakåt fast man vänt sig.
Och knappast blir det nå bättre.
Och läser man om sådant som står skrivet
om människor som handlat fint och stort
då verkar livet ens tillspillogivet
och knappast blir det nå bättre.
Nä, inte mycket blir väl som man hoppas
och ungarna är bäst när de är små.
Och kärleken är ljuvlig mens den knoppas.
Sen blir den knappast nå bättre.
Ett löfte är väl bäst mens det är löfte
och annat blir det när det frias in
då har man glömt det mesta som man löfte.
Och knappast blir det nå bättre.
Men när jag lämnar in en vacker dag
då ska jag leva på tvären
ajöss till kortspel och systembolag
som bryter ner karaktären.
Adjö världen
Gick och la mig i går och kände mig sliten, trodde att det va bakfyllan som spökade, men icke. Vaknade upp i morse och mådde som en påse skridskor.
Förkyld så in i helvete, tack och lov även feber så att äckelviruset dör någon jävla gång, gött.
Synd bara att jag blir så ytterst känslig och skör, så jag blir tårögd för minsta lilla, nu senast för att Lisa är så söt och ger mig massa kärlek, gullsnus ❤️
Nu för att jag gå och lägger mig, Lisa vill inte sova hos mig, för att jag är en äcklig förkyld snorunge. Blä.
Åh Uppsala
Drog iväg till Uppsala med röjar-gänget och hade det bra. Tog tåget okristligt tidigt på tisdag morgon, ut på tjo och tjim, skratta, berusa sig på vin och diskutera skillnaden mellan kärring och kärring. Nyktra till och följa med och hämta nycklar, köra mot rött och tappa bort tiden.
Få skäll för att man va betrodd med nycklarna, villet både var välförtjänt och förståeligt. Snarka ikapp med en påse chilicheese i näven.
Upp i ottan och koncentrera sig på att få benen att marschera i vettig takt genom stan och kämpa med vinet i en fin park med ett glatt gäng.
Hem på en räv och en dusch, och på't igen.
Dra i väg och försöka räkna till 21, hämta finkillen och skratta ihjäl sig åt andras oflyt och en kaskad-nys som kommer att skrattas åt i evighet.
Tidig kväll och mysig morgon, promenad genom stan i väntan på tåg och oron.
Stå och kramas med en liten klump i halsen, kasta sig på tåget och fundera på världsliga problem och försöka att inte skratta så himla högt så man skaffar sig ovänner.
Och nu är man hemma igen och vill åka bort genast, men helst nyss. Så är det med det.
