CeciliaNielsen

Det är alltså meningen att det här ska vara min tid att leva mitt eget liv, innan det är dags att skaffa barn och stadga sig.

I helvete heller. Jag är heligt förbannad.

Jag vill inte bli bitter som 20-åring, jag vill inte behöva vänta på att resten av mitt liv ska springa förbi.

De har snart gått 2 år sedan jag tog studenten, och av olika skäl har jag inte haft möjlighet till att ge mig av.

Jag är fast här, i en lägenhet jag hatar, i en tillvaro där jag får kämpa som ett svin för varenda krona.

Jag kan inte ens minnas sist jag inte hade ont i magen nån vecka innan den 25:e, eller innan förfallodatumet på räkningarna gått ut. Jag kan inte heller komma ihåg senast jag hade råd att lägga undan en slant till en regning dag.

Jag vill jobba. Jag kan i princip göra vad som helst. Jag kan flytta, jag kan gå en kortare utbildning så jag har en rimlig chans att kunna skrapa ihop pengarna som krävs för den utbildning jag vill gå. Jag kan flytta. Jag gör seriöst vad som helst.

Att flytta hem till mina föräldrar är tyvärr inget alternativ, inte för att vi har en dålig relation, men vi kommer garanterat få om jag flyttar hem igen. Jag är vuxen, eller, jag vill vara vuxen. Jag vill ha en ärlig chans att få bli vuxen.