CeciliaNielsen

Eftersom att det är väldigt mycket ensamtid för fröken just nu är det ett ypperligt tillfälle för tankarna att antingen snurra runt i skallen, bli nerskrivna på papper eller här. Jag skriver inte det här för att fiska komplimanger eller något, utan jag kan tänka mig att de är fler än jag som tycker lite halvont om sig själv.

 

Enda sedan jag var gammal nog för att bli medveten om hur viktigt det är hur man ser ut så har jag hatat i princip allt med mig själv, ibland precis allt, och i bland en specifik del av mig. Man har spenderat kompiösa mängder med

timmar med att omsorgsfullt välja kläder, sminka, fixa, trixa och trolla bort så mycket som möjligt. Det har absolut inte hjälp att släktingar har påpekat hur min kropp ser ut, min hårfärg, vad jag har på mig eller hur jag har sminkat mig. 

 

Jag kan inte titta på mig själv i ögonen i spegeln, däremot kan jag inspektera varenda liten millimeter av hela kroppen, men stor nogrannhet. Nypa i fläsk, dra in magen, ta bort oönskad hårväxt, fundera på hur jag skulle se ut om jag tog bort här, och fyllde ut där. 

 

Men jag valde att jobba på det där, försöka så gott jag kunde att åtminstonde någon gång i veckan tycka att man va en böna. Istället för att dölja det jag ogillar så framhäver jag det jag tycker om istället.

 

Och det har funkat förjävla bra, efter ett tag blev dom flesta dagar till bra dagar. Tills nu.

 

Nu är man tillbaka på ruta ett. De är ett jävla springande in på toaletten och kolla spegeln. Fundera på vad man kan ändra på snabbt som fan, och vad som måste få ta lite tid. Tro att så fort någon tittar på en en smula för lång tid så är det för att dom tycker att man ser förjävlig ut.

 

Jag vet ju ändå någonstans att jag inte ser helt jävla förjävlig ut, jag vet att jag ser helt ok ut.

Men tanken på att man är lite småäcklig är jävligt högljud och dränker ljudet från alla andra tankar. 

 

Då blir man less, speciellt när man är så fåfäng som jag är. Jävligt trött blir man, och kanske framförallt lite ledsen.